En stund på jorden

Jag är olycklig. Så olycklig. Anledningarna är många och svåra att sätta fingret på. Men de senasterna veckorna och månaderna har bröstet varit tungt av ångest.

Och jag känner att jag glider längre och längre bort från livet jag så gärna ville leva. Tänk så skönt det vore att bara kunna förlika sig med tanken att det aldrig kommer bli så som jag vill att det ska vara.. Ytterligare ett år har gått sedan jag bestämde mig för att börja om på nytt.. ett tag kändes det som att jag skulle lyckas, lyckas få det lite lite bättre än jag haft det förrut. Men sen föll jag igen. Och kanske faller jag än? Jag tror inte jag har landat än, nej. 
Jag är bitter och olycklig. Det känns så... bittert. 
Jag vill inte mer. Det vore så skönt att bara få stanna nu. Hoppa av tåget för jag vill inte åka med längre. Allting blev fel för längesedan; någon tog min sittplats och biljetten är ogiltig, ungefär. 
Ibland önskar jag bara att jag kunde få sova, en drömlös sömn, och jag är osäker på om jag önskar att jag skulle vakna upp ur den där sömnen eller ej.. Ångesten och likgiltigheten inför ett liv i ensamhet plågar mitt lilla, trasiga hjärta - och när inte ens tårar kan laga det, ens tillfälligt, känns det mesta bara väldigt hopplöst. Är det dags att ge upp eller ska jag fortsätta kämpa som en katt utan klor?  

Jag är en av de där (få?) kvinnorna som inte vill ha barn. Varför? Jag kan inte riktigt svara på det, så här på rak arm. Kanske är det något fel på mig? Kanske är jag känslomässigt störd (jag ansåg det om andra kvinnor tills jag själv insåg att jag aldrig vill ha barn)?
Personligen tror jag nog mest på det senare.. Jag har nog konstiga känslor när det kommer till hur jag ser på till exempel min egna familj, för jag vill aldrig aldrig bli som de är. För dem går allt runt runt år ut och år in. Hur kul kan det vara? Är man lycklig när man har det så? Är man lycklig när man bor i en liten ort i ett villakvarter, man åker och handlar på fredagar, man kommer hem och skäller på sina odugliga barn? Nej nej nej. Allt det bär mig emot och jag kommer aldrig ha det sådär. Så som mina föräldrar har det. Och säkert så som många många andra familjer har det.
 
Kanske är det mina egna erfarenheter som gör att jag har motstridiga känslor gentemot barn. Kanske för att jag själv stor del av mitt liv varit olycklig? Och nej, jag kan inte säga att jag har varit lycklig många gånger i livet. Visst, jag har haft en bra och trygg uppväxt jämfört med många andra, men för det mesta har det funnits mörka moln. Jag har nästan alltid sett på mig själv på ett negativt sätt, ända sen jag var liten. Och att se på sig själv på ett negativt sätt, är ganska förödande för självkänslan. 
Om jag skulle få barn, skulle jag ge det en självkänsla. Det skulle vara något jag verkligen skulle prioritera. Jag tror att man ger någon självkänsla genom att; visa att man verkligen älskar personen (barnet) oavsett dess brister och fel (för fel och brister har väl alla människor). Jag vet precis hur jag velat ha haft min barndom och jag vet inte om det idag hade spelat någon roll om den varit annorlunda, men jag vet att om jag någon gång får barn, kommer jag göra allt för att ge henne/honom det jag aldrig fick.

  


  

Jag har funderat på en sak; hur vet man att man älskar någon, och hur vet man att man bara håller av någon? Det finns några personer i min närhet som andra säkert tar för givet att man automatiskt älskar bara för att de står en nära. Men jag gör nog inte det... jag håller nog bara av.
När jag tänker efter, så finns det inte så många personer jag kan säga att jag älskar, eller ens har älskat. Det är mina närmaste, resten skulle jag klara mig utan, iaf för tillfället, men hur tusan ska jag göra när de andra inte finns kvar..
Det finns många jag saknar, men jag kan inte säga att jag älskar dem. Bara några. Fast å andra sidan är jag kanske inte den mest älskade personen heller - svår att känna, svår att älska? Ja, så är det nog..i mitt fall...

Vackert. Men så sorgligt. Just nu är jag ganska kreativ och vill skriva hela tiden, varför? Jo, jag blir alltid sådan när jag mår dåligt. Men det går inte att skriva positivt. Nej, allt blir bara väldigt.. existensiellt och lite nostalgist.. Men å andra sidan kan jag räkna upp flera mycket kända författare som genom hela sitt liv led av depressioner och tungsinne; Hemingway, Wilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Karin Boye och det finns säkert fler.. och i tanke på hur alla förgående valde att avsluta sina liv (förutom Lagerkvist, iaf såvitt jag vet) känns det där med författarskap aningen sorgligt. Men jag skulle aldrig någonsin göra något sådant.. Aldrig.. Jag överlever tror jag. Fast jag bryr mig egentligen inte - likgiltig har jag alltid varit, ända sedan jag var liten. Kan minnas att jag var deprimerad när jag var 6 år... men det har jag kommit fram till nu efteråt. Ingen visste ju. Jaja. Nu svämmar ögonen över igen. Sängen väntar, täcket över huvudet. Suck. Vad dum dum dum jag har varit. Ångrar mig så! Kommer aldrig få veta, troligen aldrig känna eller se... försöker att inte bry mig.. Bara låt mig vara...

Jag satt på tåget mellan Alvesta och Kalmar förut. Funderade lite över det som rubriken antyder. Skrev lite om det också och precis som rubriken säger, tror jag inte på någon gud eller för den delen något annat, högre väsen.
Jag har läst religion i skolan och jag är även konfirmerad, men ingetdera fick mig att tror på en högre makt. Hur kommer det sig då? Att jag inte är troende? Ja, för det första växte jag upp med två icketroende föräldrar och för det andra är jag kanske lite av en pessimist (eller realist? Vad vet jag egentligen?). Min livssyn är som sådan att jag tror inte det finns någon som helst mening med livet eller vår existens. Att tänka som så kan ju få en att bli aningen deprimerad, och det blev jag delvis när jag kom till insikt med detta. Då var jag 18 år. 18 år och veta att det inte finns någon mening med livet, lite bittert kanske det låter, men nu är jag ganska tillfreds med min syn och jag kan ta det. 
Innan jag kom på dessa tankar var jag ganska säker på att det fanns ett liv efter detta. Jag trodde att vi kom till en annan värld eller något sådant. Men sedan insåg jag att det nog är bättre att utgå från total meningslöshet istället för då slipper man ju bli besviken när det är över istället. 
En annan sak jag funderat på är hur troende menar när de säger att man kommer mötas igen i paradiset eller liknande. Jag menar då: inget är ju tidsbundet här i världen. Alltså, man kan ju känna och möta personer vid olika tidpunkter i sitt liv. Hur möter man dessa efter döden då?

Detta är endast mina tankar och min syn på livet. Andra är välkomna med tankar och synpunkter så länge de inte försöker pracka på mig sin tro på så vis att de försöker övertyga mig om att det är mer rätt eller så.