En stund på jorden

Vackert. Men så sorgligt. Just nu är jag ganska kreativ och vill skriva hela tiden, varför? Jo, jag blir alltid sådan när jag mår dåligt. Men det går inte att skriva positivt. Nej, allt blir bara väldigt.. existensiellt och lite nostalgist.. Men å andra sidan kan jag räkna upp flera mycket kända författare som genom hela sitt liv led av depressioner och tungsinne; Hemingway, Wilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Karin Boye och det finns säkert fler.. och i tanke på hur alla förgående valde att avsluta sina liv (förutom Lagerkvist, iaf såvitt jag vet) känns det där med författarskap aningen sorgligt. Men jag skulle aldrig någonsin göra något sådant.. Aldrig.. Jag överlever tror jag. Fast jag bryr mig egentligen inte - likgiltig har jag alltid varit, ända sedan jag var liten. Kan minnas att jag var deprimerad när jag var 6 år... men det har jag kommit fram till nu efteråt. Ingen visste ju. Jaja. Nu svämmar ögonen över igen. Sängen väntar, täcket över huvudet. Suck. Vad dum dum dum jag har varit. Ångrar mig så! Kommer aldrig få veta, troligen aldrig känna eller se... försöker att inte bry mig.. Bara låt mig vara...