En stund på jorden

Jag är olycklig. Så olycklig. Anledningarna är många och svåra att sätta fingret på. Men de senasterna veckorna och månaderna har bröstet varit tungt av ångest.

Och jag känner att jag glider längre och längre bort från livet jag så gärna ville leva. Tänk så skönt det vore att bara kunna förlika sig med tanken att det aldrig kommer bli så som jag vill att det ska vara.. Ytterligare ett år har gått sedan jag bestämde mig för att börja om på nytt.. ett tag kändes det som att jag skulle lyckas, lyckas få det lite lite bättre än jag haft det förrut. Men sen föll jag igen. Och kanske faller jag än? Jag tror inte jag har landat än, nej. 
Jag är bitter och olycklig. Det känns så... bittert. 
Jag vill inte mer. Det vore så skönt att bara få stanna nu. Hoppa av tåget för jag vill inte åka med längre. Allting blev fel för längesedan; någon tog min sittplats och biljetten är ogiltig, ungefär. 
Ibland önskar jag bara att jag kunde få sova, en drömlös sömn, och jag är osäker på om jag önskar att jag skulle vakna upp ur den där sömnen eller ej.. Ångesten och likgiltigheten inför ett liv i ensamhet plågar mitt lilla, trasiga hjärta - och när inte ens tårar kan laga det, ens tillfälligt, känns det mesta bara väldigt hopplöst. Är det dags att ge upp eller ska jag fortsätta kämpa som en katt utan klor?