2008-07-12 | 23:45:28
Det där med att skaffa barn..
Jag är en av de där (få?) kvinnorna som inte vill ha barn. Varför? Jag kan inte riktigt svara på det, så här på rak arm. Kanske är det något fel på mig? Kanske är jag känslomässigt störd (jag ansåg det om andra kvinnor tills jag själv insåg att jag aldrig vill ha barn)?
Personligen tror jag nog mest på det senare.. Jag har nog konstiga känslor när det kommer till hur jag ser på till exempel min egna familj, för jag vill aldrig aldrig bli som de är. För dem går allt runt runt år ut och år in. Hur kul kan det vara? Är man lycklig när man har det så? Är man lycklig när man bor i en liten ort i ett villakvarter, man åker och handlar på fredagar, man kommer hem och skäller på sina odugliga barn? Nej nej nej. Allt det bär mig emot och jag kommer aldrig ha det sådär. Så som mina föräldrar har det. Och säkert så som många många andra familjer har det.
Kanske är det mina egna erfarenheter som gör att jag har motstridiga känslor gentemot barn. Kanske för att jag själv stor del av mitt liv varit olycklig? Och nej, jag kan inte säga att jag har varit lycklig många gånger i livet. Visst, jag har haft en bra och trygg uppväxt jämfört med många andra, men för det mesta har det funnits mörka moln. Jag har nästan alltid sett på mig själv på ett negativt sätt, ända sen jag var liten. Och att se på sig själv på ett negativt sätt, är ganska förödande för självkänslan.
Om jag skulle få barn, skulle jag ge det en självkänsla. Det skulle vara något jag verkligen skulle prioritera. Jag tror att man ger någon självkänsla genom att; visa att man verkligen älskar personen (barnet) oavsett dess brister och fel (för fel och brister har väl alla människor). Jag vet precis hur jag velat ha haft min barndom och jag vet inte om det idag hade spelat någon roll om den varit annorlunda, men jag vet att om jag någon gång får barn, kommer jag göra allt för att ge henne/honom det jag aldrig fick.
Personligen tror jag nog mest på det senare.. Jag har nog konstiga känslor när det kommer till hur jag ser på till exempel min egna familj, för jag vill aldrig aldrig bli som de är. För dem går allt runt runt år ut och år in. Hur kul kan det vara? Är man lycklig när man har det så? Är man lycklig när man bor i en liten ort i ett villakvarter, man åker och handlar på fredagar, man kommer hem och skäller på sina odugliga barn? Nej nej nej. Allt det bär mig emot och jag kommer aldrig ha det sådär. Så som mina föräldrar har det. Och säkert så som många många andra familjer har det.
Kanske är det mina egna erfarenheter som gör att jag har motstridiga känslor gentemot barn. Kanske för att jag själv stor del av mitt liv varit olycklig? Och nej, jag kan inte säga att jag har varit lycklig många gånger i livet. Visst, jag har haft en bra och trygg uppväxt jämfört med många andra, men för det mesta har det funnits mörka moln. Jag har nästan alltid sett på mig själv på ett negativt sätt, ända sen jag var liten. Och att se på sig själv på ett negativt sätt, är ganska förödande för självkänslan.
Om jag skulle få barn, skulle jag ge det en självkänsla. Det skulle vara något jag verkligen skulle prioritera. Jag tror att man ger någon självkänsla genom att; visa att man verkligen älskar personen (barnet) oavsett dess brister och fel (för fel och brister har väl alla människor). Jag vet precis hur jag velat ha haft min barndom och jag vet inte om det idag hade spelat någon roll om den varit annorlunda, men jag vet att om jag någon gång får barn, kommer jag göra allt för att ge henne/honom det jag aldrig fick.
0 Kommentarer