Tråkdag
Jag känner verkligen bara för att skriva svordomar och dylikt här idag, men det känns inte så värst passande. Jag är på uselt humör, verkligen. Det snöar som fan ute, och jag bestämde mig i samma sekund som jag drog upp rullgardinen imorse att jag inte skulle sticka ut näsan på hela dagen. Tur att jag inte behöver.
Livet började kännas piss igen igår. Jag har en stark olustkänsla inför allting. Tror det beror på att jag är: pank, ensam och orkeslös. Jag är i och för sig inte ensam om det i det här hushållet; Hans är verkligen osocial theese days. Tråkig katt. Hallå liksom, jag ger honom mat och jag rengör hans toalett varje dag så då kan man ju visa den som ger honom husrum lite tacksamhet iallafall, men nejdå, han bara ligger och sover i min nya soffa. Snorkatt. Bah.
Men ja. Jag får väl se när det ordnar sig (det gör ju oftast det ändå), tills dess... ha det fint
Jag vet inte.
Har suttit och stirrat på skärmen en bra stund nu. Jag vet inte vad jag ska skriva längre. Jag vägrar ha det som förra hösten och bara skriva ledsamma inlägg. Men förra hösten var verkligen ledsam. Hela jag var ledsen och trasig. Jag vet egentligen inte om jag är mer ihoplagad idag; jag är fortfarande ensam och trött - men inte lika ledsen dock. Visst har jag dagar då allt känns skit, men min inställning är annorlunda. Det eftersom jag när jag flyttade upp hit efter sommaren i år bestämde mig för att inte ha några som helst förväntningar på det kommande skolåret, varken socialt eller vad gäller skolan. Med den inställningen är dock motivationen som bortblåst.
Och jag känner att jag faller. Igen.
Klump i magen
Ibland får jag en klump i magen av människors dumma val. Speciellt när jag en gång tyckte om personen...
Älskade lilla Ö.
De av er som läser min blogg vet kanske att jag älskar Öland(?) och det är en villkorslös kärlek jag har till denna fantastiska lilla ö. I somras var jag där i enbart fyra dagar, typ. Och inte hann jag se alltför mycket av den.
Denna bilden knäppte jag på en enslig rastplats. Jag tycker den är fin, även om den inte symboliserar det ordinära Öland. Men ja, Öland är min barndoms somras ö och jag skulle inte ha något emot att kunna besöka ön lite oftare än en gång per år. Vilken skam egentligen; jag bodde ett år i Kalmar, men var inte på Öland en enda gång under det året. Vad vet jag? Du kanske "bara" är en sommarförälskelse...? ;-)
Cypern -09
Jag insåg att jag inte publicerat några bilder från semesterresan till Cypern i år. Eftersom jag tråkigt nog blev sjuk, är de flesta bilder på allt annat än på just mig (och de få bilder som togs på mig är icke i bruk att posta här hehe). Men här är några iallafall: 
Konnos Beach vid Fig tree bay. Här kunde man snorkla och titta på fina fiskar (om man inte var sjuk i med öroninflammation)
Hmm... Cape Creko tror jag det hette här.. fint :-) Fast här gick inte att bada pga. alla klippor
En tistel. Det roliga är att den här bilden tog jag med en vanlig kamera, och den lila blomman som är "objektet" faktiskt växte "framför" de gröna :-) En fin bild tycker jag att jag lyckades få till! 
Den här bilden är tagen från en utsiktsplats. Jag vet inte hur högt ovanfrån det var, men skulle tippa på ca 70 m. Långt där borta ligger hamnen i Ayia Napa :-)
Den sista dagen. På restaurang.. här var jag frisk (och osminkad) och väntade på hemresan.
När tröttheten invaderar..
Jag är så trött. Innerligt trött. Jag har ingen lust alls att plugga det här sista året på SKA. Jag är så trött på min utbildning och allt vi ska lära oss. Jag är så trött på Norrköping, jag vill inte bo här längre. Ibland känner jag bara för att dra härifrån och aldrig sätta min fot här igen. Jag har inte några större känslor för den här staden alls. Den är bara så tråkig och tillintetsägande.
Och den här staden.. den har gjort mig så mycket ont att jag inte orkar känna längre. För ett år sedan hade jag så höga förhoppningar på det andra året. Det andra året blev det jobbigaste året på många sätt. Nu har jag kommit till det där stadiet igen; när jag orkar inte bry mig. Jag har inga förväntningar på något alls. Jag orkar inte bry mig om att jag är ensam sju dagar i veckan eller att skolan går dåligt. Jag bryr mig liksom inte. Det är jag som är den viktigaste personen i mitt liv, inte någon annan.
Jag ska börja räkna dagarna till det är över. Om mindre än ett år har jag en kandidatexamen i samhälls- och kulturanalys. Och när den dagen kommer då jag står där med diplomet i mitt hand, ska jag ställa mig själv frågan: Var det värt det?
Sista passet på posten... och lite annat
Såå, då var sista passet på Posten avklarat för den här sommaren. Får se hur det blir nästa sommar, jag vet ju inte om jag behöver sommarjobb då :-) Det bästa vore ju om jag kunde sommarjobba nästa sommar också och sedan börja på mitt ordinarie jobb (som jag hoppas jag har) typ den 1e september. Vi får väl se :-) Har ingen aning om vilka jobb jag kommer söka, eller om jag ska fortsätta plugga. Det lutar åt att jag försöker få jobb och har kvar möjligheten att kunna plugga vidare i framtiden, jag menar med studiemedel och sånt, vem vet om jag vill utbilda mig till något annat om tio år eller något.
Den här sommaren har bara flugit förbi. Det känns som att det var alldeles nyss som jag åkte från Norrköping. Snart är det dags att åka upp igen, närmare bestämt på söndag. Jag var icke beredd på att skolan börjar den 17e, trodde det skulle vara efter den 25e i alla fall. Tjaaa.. sista året då. Och bannemig att det ska gå smärtfritt förbi! Är så trött på att må dåligt osv. Men å andra sidan, jag förväntar mig inte så mycket av det kommande läsåret som jag gjorde efter år ett. Jag bryr mig inte om det övriga; sociala livet och sådär. Det får bli hur fan det blir. Jag överlever liksom. Jag klarar mig själv. Snart är det över. Bara ett år kvar. Sedan är jag fri igen(?). Vill inte bli kvar i Norrköping dock. Neeeeej. Aldrig att jag skulle kunna bosätta mig där. Jag vet inte varför egentligen. Det är fint; ja. Men resten då... har aldrig stött på så många lustiga människor som just i Norrköping, eller på högskolan/universitetet överlag, men samtidigt ett antal som jag tycker om och vill behålla i mitt liv... hur blir det när man kommer till en arbetsplats då, där majoriteten av människorna inte är i tjugoårsåldern? Blir man ensam då, om man flyttar till en ny stad t.ex. var hittar man människor att umgås med då? Men ja, som sagt... jag överlever... jag behöver inte massa människor som kommer går och går i mitt liv. Det må vara cyniskt att tänka så här: men i slutänden har man bara sig själv. Jag hoppas att jag hittar någon att tillbringa resten av livet med och få barn med osv., resten kvittar, så länge jag får volvo, barn och kanske en hund (självklart ska Hans finnas med i bilden); familjen kommer bli min trygghet... bara jag får en trygg borg och en stadig inkomst blir jag nöjd. Jag behöver inte massa lyx och flärd har jag insett. Det önskar jag mig innerligt.
Ett långt inlägg blev det visst. Inga depptankar här inte. Jag mår bra (bortsett från skolstress då, som vanligt). Det ÄR över och klart om ett år. En ny era börjar; mitt yrkesliv. Tack och hej! /Anna
Coldplay
You mark my words. You try to buy my soul with words and invitations about love. But I may like you anyway.. I may. Anna
En månad och sommarjobb!
Idag är det en månad sedan det tog slut...
Imorse fick jag ett samtal från Posten i Alvesta. Jag stod på reservlistan för sommarjobb, så nu har jag ett :-) Kommer tjäna massa pengar och det gör mig glad! Ska köpa en soffa, en byrå, en digital systemkamera och massa andra skojiga saker. Underbaaaaart!! :D
Livet är bra...
För ett år sedan blev jag medveten om att jag skulle vara i samma situation som de dåvarande tvåor på mitt program om ett år. Nu är den saken ur världen och det är jag glad för. Om ett år vid den här tiden har jag snart en kandidatexamen i samhälls- och kulturanalys. Det känns vemodigt men ack så bra. Bara ett år kvar. Sedan är jag fri. Igen. Dessa år har gått snabbare än de i gymnasiet. Kanske för att det är roligare att gå på universitetet.
Nu har jag pluggat på universitet i tre år. Kanske blir det bara fyra år. Vad vet jag? Jag är sugen på att gå en utbildning i Malmö. Den här. Det är väl aldrig fel att komplettera med något man tror på? Men vågar jag flytta igen? Jag är trygg här. Jag har bra vänner och en fin lägenhet. I Malmö är jag närmre "hemma" , men att lära känna en ny stad är läskigt. Det tycker jag nu, efter att ha hattat runt i två städer. Jag blev kär i båda. Jag blev kär i havsdoften från Kalmar sund när jag bodde där. Här är jag kär i min lägenhet och i parkerna. Men ändå är det något som säger mig att det aldrig är fel att se nya saker; städer, nya människor och nya kärlekar. Människorna här kommer jag sakna ifall jag flyttar. Men ingenting varar för evigt. Var sak har sin tid. Var är vi alla om ett år? För ett år sedan vid den här tiden var jag så olycklig. Något säger mig att det enbart kan bli bättre... i höstas trodde jag att jag skulle stanna därvid och sluta. Lämna. Ge upp. Stagnera. Checka ut och inte komma tillbaka. Ja, så är det... de allra innersta tankarna jag hade i höstas har satt sina spår och jag är livrädd för att det ska hända igen. Just nu är de som bortblåsta, tack och lov. Livet är värt att levas. Om åtta år fyller jag trettio (haha). Jag vill ha fått barn innan dess. Kanske vill jag till och med ha gift mig i den här klänningen (men aldrig aldrig i kyrkan för den ska jag lämna).
Under denna tid i Norrköping har jag lärt mig så mycket. Jag vet att allting inte spelar så stor roll som jag tidigare trott. Det finns ett ljus i tunneln, jag vet det nu. Och jag vet att den cynism över livet jag hållit så hårt fast vid, inte är så åtråvärd trots allt. Man måste se möjligheterna i livet. Det låter pretentiöst, jag vet, men det är sant. Så in i helvete sant. Skit i det som varit, se det som skulle kunna ske, inte vad som hade kunnat ske. Big difference. Även om jag är bitter ibland, så vet jag att saker inte sker av någon särskild, utvald händelse, de bara händer liksom. Även om det känns orättvist och skit, så går det att gå vidare.
Det kom en vänding i mitt liv i och med att jag flyttade, skaffade katt, träffade honom.. jag blev gladare helt enkelt.. även om vissa saker inte blev som man kunde önska.. men men.. det kommer nya chanser tänker jag :-)
Nu njuter jag av billigt och sött bubbelvin. Imorgon ska jag och Hans åka hem till småland igen. Det ska bli såå skönt :-)
Pussar på de jag tycker om, resten skiter jag faktiskt i :P
Såja.
Även om jag bemästrat situationen bättre än jag trodde jag skulle göra, känns det bitvis tungt. Jag äter mindre och har ingen matlust... dessutom påminner så mycket saker mig om honom :-( Att skriva en B-uppsats just nu är inte något jag har någon som helst lust med just nu, men jag måste....
Jaja, nu ska jag väl fortsätta med uppsatsen...
/Anna
.....
Jag tänker inte skriva att jag aldrig ska bli kär igen, för rent intellektuellt fattar jag att det kommer fler chanser. Men just nu känns det så jävla surt och jag är sjukt ledsen. Jag klarar av att vara vaken och göra andra saker än att ligga under täcket och tänka att världen gått under, även om det känns som att den värld jag så länge velat bli en del av tagits ifrån mig, precis när jag lyckats äntra den. Det är väl i och för sig inget som säger att jag inte kan ta del av den nu, men det gick ju så bra ett tag.. jag levde upp... Nu har jag kanske självförtroende att gå vidare, jag vill tro det åtminstone..
Jag kommer aldrig mer kunna äta kladdkaka utan att tänka på den dagen, på gott och ont.
/Snyftisen
Bitterljuvt
Ett citat
Anna säger:
ja så nu mår jag lite ledset
Daniel säger:
det kan jag förstå, men jag ska gå och lägga mig nu
Oslagbart. Det är fysiskt möjligt att skratta även om hjärtat är trasigt.
Ledsen.
Jag längtar tills våren och tills solen kommer fram lite oftare. Man blir ju bara ännu mer deprimerad när man går ut nu, när det är sådant här äckelväder..
Jaja, jag ska snart lägga mig i badet och så vidare.. trååk..
Säg den lycka som varar..
Jag vet inte vad jag ska/kan göra för att hitta den där livglädjen som jag så gärna vill känna. Ibland känns bröstet som ett tomt hål, omöjligt att fylla. Jag vill berätta, eller ge något av mig själv. Först då kommer jag att känna att livet har en mening. Problemet är väl, att varenda gång det händer mig, blir jag så upprymd av en känsla som innebär ungefär: "jag är så lycklig att jag skulle kunna hoppa från en bro". Den är så ambivalent och paradoxal - precis som min syn på livet; jag vill få ut något, men eftersom jag inte tror att livet har någon egentlig mening, lurar en känsla bakom hörnet; den om att ingenting spelar någon roll, så därför kan jag lika gärna ge upp nu, eftersom i slutet kommer ingenting spela någon roll. Jag vet att det är cyniskt, men jag kan "dessvärre" inte göra något åt den här känslan, eller kanske snarare; jag vet inte hur jag kan göra något åt den..
Nu: dags att sova..
Ett långt inlägg...
Hitflyttningen har gått relativt bra, och nu tänker jag inte flytta någon mer gång inom Norrköping, då detta är fjärde gången. Det är dock synd att den här utbildningen jag går suger och ger mig ångest över alla studieskulder jag drar på mig för att gå den. Jag vill ju inte flytta härifrån nu. Skulle jag flyttat, skulle jag flyttat för ett år sedan typ.. ibland ångrar jag att jag inte gjorde det.
En mindre rolig sak som hände, var i fredags natt.. jag vaknade med världens kramp i magen. Såklart. Vissa saker kommer alltid så lägligt, typ min mens. Jag fattar inte. Den kommer alltid vid fel tillfällen, typ; första dagen på gymnasiet, bröllop, studenten, utlandsresor eller som nu då.. Den är som en frånvarande fadersgestalt; den dyker upp vid de mest olägliga tillfällen (jag kan inte fatta att jag just gjorde den här jämförelsen haha), och åsamkar en massa sveda och värk. Men seriöst. Ibland blir jag lite orolig. Jag hade så ont att jag gick ut på toaletten och somnade där, på golvet. Vet egentligen inte varför, men jag hade väldigt ont iallafall. Och igår kräktes jag nästan för att jag hade så ont. "Tur" att jag har en läkartid på tisdag då! Sååå otroligt lägligt!!
Jag hittade den här låten på Youtube. Har inte hört den på massa år, men jag tycker den är fin. Och Videon måste ju vara inspelad på finaste Öland. När jag tänker tillbaka på förra sommaren, som för övrigt var hemsk, tänker jag på Öland. Nästa sommar har jag förhoppningsvis en systemkamera, så att jag kan ta finaste bilderna.
De här tog jag i somras.. och den får mig att längta tillbaka till världens finaste plats. Älskade lilla ö. Ibland tänker jag att jag borde stannat i Kalmar. Norrköping har gjort mig så ont. Nu har jag dock en underbar lägenhet, som sagt, och inte minst fina vänner, som det smärtar mig att tänka på att lämna. Det vill jag ju egentligen inte.. Jag vet att jag inte kommer bo kvar här om fem år, så därför kommer jag ju behöva ta farväl oavsett.. men om fem år, kommer vi alla befinna oss i andra stadier av våra liv. Nothing lasts forever. Ibland önskar man ju att det skulle förbli som det alltid varit/är. Det är nog därför jag är så fascinerad av bilder/fotografier. En bild har liksom förmågan att fånga det kontextuella i ett ögonblick. Egentligen är det väl fel att säga att bilden har den förmågan, förmågan ligger väl egentligen helt och hållet på den som knäpper bilden. Personligen tror jag att man måste ha lite öga för vad som gör sig fint på bild. I orten jag kommer från, finns det en "fotograf" som har en egen studio, som tjänar pengar på att ta poträttbilder av människor. Folk går liksom till honom för att få fina bilder på sig själv. Vad som dock är att nämna, är att den här mannen inte har öga för vad som gör sig vackert på bild. Även en amatörfotograf som jag, ser att det inte är snyggt med en knivskarp bakgrund, varken i en fotostudio eller på ett bröllopsfoto taget ute i bland träden liksom. Så när den gröna färgen är det som syns mest på bröllopsfotot kanske man borde ha anlitat en annan fotograf, eller för all del, låtit bli..
Men jaja.. nu ska jag nog gå och lägga mig. Blev nog det längsta inlägg jag skrivit på bloggen, hittills. Men jag är inne i ett kreativt flow såå.. :-) Imorgon ska min gamla lägenhet besiktias. Lite, lite vemodigt kommer det kännas trots allt. Jag bodde ju där i ett år och då är det ju klart att man skapar minnen där. Jag kommer minnas tiden där som tiden då jag gråtit så många tårar omöjliga att räkna.. aningens sorgligt, men skönt att få lämna det bakom mig.
Sov gott, alla som läser!
Känslor hit och dit.
På mötet jag hade idag, kom jag till insikt med en del saker som mest kändes som ett slag i magen och jag började gråta. Frågan jag fick triggade igång en hel rad känslor. Känslor som hör till mina mest privata, de som jag aldrig berättar om för någon, eller för den delen aldrig heller har berättat för någon.. sorgligt kan tyckas, men det tar emot alldeles för mycket. Jag antyder ju dem här bitvis.. och så får det nog fortsätta.
Andra saker kom upp också.. till exempel att det hade varit lättare för mig att ta åt mig hjälp om det hänt när jag var sisådär 8 år. K tyckte det var sorgligt att det dröjt så länge.. och ja, det tycker jag också, och det är antagligen något jag kommer sörja resten av mitt liv... för jag har missat så mycket som jag önskar att jag inte hade behövt missa. Det känns som att jag aldrig kommer sluta att jämföra mig med andra på vissa fronter. Vad skulle hända om jag skulle vänta tio år till? Tio år.. utan att göra något åt hur jag mår, skulle jag aldrig orka...
...så därför har jag ju bestämt mig att en gång för alla, ta mig ur det här jobbiga, och jävlar om jag inte ska klara det.
Can I go forward?
(Bild: härifrån)
Idag ska jag åka hem till Småland igen.. saknar familjen idag. Har haft en mindre rolig vecka med ensamhet, magont, nervositet, jobbiga tankar och jobbiga drömmar. Vissa timmar mådde jag så dåligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. När inte ens sömnen helar, utan jag bara drömmer en massa saker som jag inte vill drömma om, mår jag sämst. Det är alltid så. Varenda gång jag känner mig riktigt ledsen kommer drömmar med samma tema; den om de människorna som svikit mig mest i hela livet. Drömmarna har alltid samma "upplägg"; jag får en ursäkt, jag förlåter, vi är vänner "igen" och sedan vaknar jag och inser att det såklart bara var en dröm. Det värsta med hela saken är att jag känner den acceptans som jag aldrig fick av dem. Den om att jag var deras vän och att de verkligen brydde sig om mig.
Nej, känslor är konstiga saker. Det verkar som att de alltid finns kvar. För ibland, i vissa situationer, är det som att saker jag känt i vissa situationer (typ mobbningssituationer, händelser från högstadiet eller redovsningar), kommer tillbaka. Och det märks så väl på mig när jag mår dåligt. Jag vet inte om jag har någon mild variant av PTSS. För det är väl vad som händer folk som varit i typ krig och liknande.. att känslor kommer tillbaka när man börjar slappna av. Jag har haft det skit på många sätt i mitt liv, inte minst MED mig själv, så därför vet jag inte om jag kommit till någon kritisk gräns nu.. allt faller, och jag faller..
Framtid & trygghet
Idag saknar jag min mamma&pappa. Tryggheten det ger att vara hos dem. Mamma är sjuk och jag tänker på henne. Vad skulle jag göra utan dem? Även om jag stör mig på dem ibland, så är de min trygghet. De som gör att allt känns okej igen. Idag saknar jag att vara barn. Jag saknar den naiva tron på framtiden jag hade, den om att jag skulle växa upp till någon annan, den jag ville vara, till den jag trodde jag skulle bli. Mycket har hänt sedan dess, men trots allt är jag samma människa, äger samma känslor som jag gjorde då.
Men så hann verkligheten ikapp.
Jag gjorde en sak jag ångrar. Det sprängde mitt luftslott i miljoner bitar.
Nu ska jag snart titta på film i min ensamhet. Hade varit trevligare att ha någon att titta på dem med. Som alltid.
Puss
P.S Anneli är min helljus i mörkret. Det är jag glad för! :-)
Skitdag