En stund på jorden

Nu var det verkligen längesen jag skrev här. Men det har hänt så mycket saker att inspirationen till att skriva deppiga inlägg försvunnit. Jag har ingen aning om min blogg var intressant förrut, men just nu känns det som att jag borde börja hitta andra ting att skriva om och försöka hitta tillbaka till förnöjelsen i att skriva ett långt inlägg, men utan depp (dock inte utan ironi och cynism). Jag tycker ju om att skriva, och jag vill inte tappa bort den delen av mig själv :-)

Idag var jag på stan en stund med en kompis.. det var trevligt då det var längesen jag träffade henne. Det är mycket folk som ute nu när det är vårsol och varmt, vilket är aningens jobbigt ibland eftersom man måste kryssa mellan tjocka whittrash-tanter och alkisar typ, så är det iallafall av någon anledning i den här stan. Fråga mig inte varför det finns så många av dessa typer i denna stan (jag har en teori men jag vågar inte skriva den här då den inte är fullt politisk korrekt haha)

En annan sak som jag tyckte var oerhört beklämmande idag var när jag gick förbi ett gäng "politiskt" aktiva av något slag. De stod där med fanor med någon symbol på som jag aldrig sett tidigare. Det hela kändes mycket suspekt och när jag såg vad som stod på deras flygblad insåg jag att de var nazister. Otäckt, speciellt som majoriteten av de som delade ut flygbladen var småkillar i 15-årsåldern. Mycket beklämmande tycker jag.. blev ledsen i hjärtat för deras skull, för att de inte inser att de främst skadar sig själva. Jag hoppas de tar sitt förnuft tillfånga någon dag, och inser att de har en egen identitet och inte behöver ansluta sig till en sådan grupp för att känna sig accepterade, för det är vad jag tror att de flesta unga vill som på ett eller annat vis går med i politiska rörelser av liknande karaktär eller subkulturer och dylikt. 

...Så till sist tänker jag avsluta med den här bilden:




   

Nu har jag inte skrivit här på ett tag, för jag har verkligen inte haft någon inspiration till det. Just nu har jag så mycket frustration, ångest och olust inom mig som jag inte har en aning om vart jag ska göra av. Så därför kanske jag försöka skriva av mig den här. Ett argt, frustrerat, surt, bittert inlägg...? Jag tvingar ingen att läsa min blogg, så egentligen behöver jag ju inte be om ursäkt för vad jag skriver, men ändå känner jag att jag inte vill att folk ska veta dessa känslor. Varför? Kanske mest... för att de är de känslor.. känslor som jag skäms för. De tar så mycket energi och plats i mitt inre att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem. K och jag har pratat om... mobbningen. Försökt ta upp de känslor som jag kände när de var som värst. Känslor som jag aldrig lyckats göra mig av med... och nu vet jag inte hur jag ska göra det? Kan jag gå vidare. Ja. Det kan jag, för jag har inget val. Men jag har ingen aning om hur!? :S
Jaja, jag orkar inte mer just nu....

Puss

Och jag tog bort det jag skrev alldeles nyss. Ingen ska behöva veta vad jag skrev.

"Ett tunt täcke av snö hade lagt sig, och lika fort som fotspår i snön försvann, lika fort förpassades minnet av Ediths existens till det svårfattliga av en enda människas vandran på jorden. Minnen som sparats i en människas hjärna, tänkta tankar och insamlade intryck, hade nu raderats för evigt ur tidens gångna bana. Endast en människa hade vetat om dem, och så skulle också förbli. Edith rådde ingen människa på, och hennes liv var bara ett bland miljarder människors liv som levts eller liv som skall komma att levas. En gång skall ingen veta om att hon delat luften med allt annat levande och ingen skall veta om de tårar hon gråtit eller de tankar hon tänkt, för det skall inte spela någon roll. Tiden stoppar inte sig själv, ty tiden går parallellt med alla människors liv och så skall också ske, tills ingen människa längre känner till dess existens."

© 2009