När tröttheten invaderar..
Jag är så trött. Innerligt trött. Jag har ingen lust alls att plugga det här sista året på SKA. Jag är så trött på min utbildning och allt vi ska lära oss. Jag är så trött på Norrköping, jag vill inte bo här längre. Ibland känner jag bara för att dra härifrån och aldrig sätta min fot här igen. Jag har inte några större känslor för den här staden alls. Den är bara så tråkig och tillintetsägande.
Och den här staden.. den har gjort mig så mycket ont att jag inte orkar känna längre. För ett år sedan hade jag så höga förhoppningar på det andra året. Det andra året blev det jobbigaste året på många sätt. Nu har jag kommit till det där stadiet igen; när jag orkar inte bry mig. Jag har inga förväntningar på något alls. Jag orkar inte bry mig om att jag är ensam sju dagar i veckan eller att skolan går dåligt. Jag bryr mig liksom inte. Det är jag som är den viktigaste personen i mitt liv, inte någon annan.
Jag ska börja räkna dagarna till det är över. Om mindre än ett år har jag en kandidatexamen i samhälls- och kulturanalys. Och när den dagen kommer då jag står där med diplomet i mitt hand, ska jag ställa mig själv frågan: Var det värt det?