En stund på jorden

(Bild: härifrån)

Idag ska jag åka hem till Småland igen.. saknar familjen idag. Har haft en mindre rolig vecka med ensamhet, magont, nervositet, jobbiga tankar och jobbiga drömmar. Vissa timmar mådde jag så dåligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. När inte ens sömnen helar, utan jag bara drömmer en massa saker som jag inte vill drömma om, mår jag sämst. Det är alltid så. Varenda gång jag känner mig riktigt ledsen kommer drömmar med samma tema; den om de människorna som svikit mig mest i hela livet. Drömmarna har alltid samma "upplägg"; jag får en ursäkt, jag förlåter, vi är vänner "igen" och sedan vaknar jag och inser att det såklart bara var en dröm. Det värsta med hela saken är att jag känner den acceptans som jag aldrig fick av dem. Den om att jag var deras vän och att de verkligen brydde sig om mig.

Nej, känslor är konstiga saker. Det verkar som att de alltid finns kvar. För ibland, i vissa situationer, är det som att saker jag känt i vissa situationer (typ mobbningssituationer, händelser från högstadiet eller redovsningar), kommer tillbaka. Och det märks så väl på mig när jag mår dåligt. Jag vet inte om jag har någon mild variant av PTSS. För det är väl vad som händer folk som varit i typ krig och liknande.. att känslor kommer tillbaka när man börjar slappna av. Jag har haft det skit på många sätt i mitt liv, inte minst MED mig själv, så därför vet jag inte om jag kommit till någon kritisk gräns nu.. allt faller, och jag faller..