En stund på jorden

Just nu är jag ganska trött på det här påfundet kallat livet. Jag är så trött och utled på att inte känna att jag får ut något av någonting. Jag vet inte vad som kommer hända imorgon (det är väl i och för sig ganska givet), men om en månad, kommer jag inte veta vad jag gjorde idag eller igår eller imorgon, för jag kommer inte minnas det. Troligtvis inte iallafall.

Jag vet inte vad jag ska/kan göra för att hitta den där livglädjen som jag så gärna vill känna. Ibland känns bröstet som ett tomt hål, omöjligt att fylla. Jag vill berätta, eller ge något av mig själv. Först då kommer jag att känna att livet har en mening. Problemet är väl, att varenda gång det händer mig, blir jag så upprymd av en känsla som innebär ungefär: "jag är så lycklig att jag skulle kunna hoppa från en bro". Den är så ambivalent och paradoxal - precis som min syn på livet; jag vill få ut något, men eftersom jag inte tror att livet har någon egentlig mening, lurar en känsla bakom hörnet; den om att ingenting spelar någon roll, så därför kan jag lika gärna ge upp nu, eftersom i slutet kommer ingenting spela någon roll. Jag vet att det är cyniskt, men jag kan "dessvärre" inte göra något åt den här känslan, eller kanske snarare; jag vet inte hur jag kan göra något åt  den..
 
Nu: dags att sova..