En stund på jorden

Åh, jag vet att jag har personer runtomkring mig som bryr sig om mig. Och ofta, ofta känns det som att jag ger alldeles för lite tillbaka. Jag är ju så tacksam för minsta lilla leende eller fina kommentar :-) Lika mycket blir jag bestört varenda gång någon skulle kunna mena något negativt gentemot mig. Jag är nog alldeles för mycket överanalyserande för saker än jag borde vara, det vet jag. Och detta alldeles för mycket för mitt eget bästa. Men att bli avvisad skrämmer mig mer än något annat, så har det dessutom alltid varit. Att riskera att bli dissad eller avvisad, är en av grunderna till min blyghet. Då hägrar hellre passivitet, vilket jag tror skrämmer många människor som kommer i min väg.   

Jag har min fina vän A, som jag är så tacksam över att jag har. Hon har funnits där för mig så många gånger att jag blir helt yr av glädje över att hon finns :-)

Meh, jag vill ju också gifta mig och få barn i framtiden. Dessa saker känns så avlägsna att jag blir helt knäsvag av rädsla. Ibland sitter jag och tittar på vackra brudklänningar, bara för att få se, något som jag inte har någon aning om ifall jag någonsin kommer få (fast vem vet det egentligen?). Men, jag tror inte en sådan dag kommer inträffa för mig. Hur cyniskt låter inte det? Men jag säger ju trots allt bara sanningen, och det är ju vad en cyniker gör. 

NU måste jag gå och lägga mig. Skola imorgon. Trevligt :-)

Puss