2008-08-31 | 00:14:29
Dåliga filmer & ensamhet
Hyrde två filmer att se i min ensamhet, vilka visade sig vara riktigt dåliga båda två. Men ja, de gick ju att fördriva några timmar med iallfall.
Fy vad jag känner mig ensam. Och ja, jag är hemskt ensam. En ensam individ som inte vet ut eller in. Men ibland blir saker och ting inte som man önskar att de skulle bli (i mitt fall blir det aldrig som jag vill).
Det där med att ta kontakt är inte min grej, och har så aldrig varit heller.. Har nog alltid varit en ganska ensam person. Vilket mycket beror på mig själv och min inkompabilitet till att söka mig till och lita på andra människor. Det går bara inte. Det går att flytta från stad till stad eller till fjärran länder, men i slutänden har man ändå bara sig själv. Hur man än försöker så går det inte att fly från sig själv. Det må vara dumdristigt att tro att saker ska ändras bara för att man försöker på nytt, men ibland behöver man en nystart ändå.
När man som jag vuxit upp i en liten skithåla där alla vet vem man är tror jag att det där tankesättet finns inpräntat; "vad tänker folk om jag gör si eller så?" I en större stad försvinner man mer och mer i mängden och blir därmed mer ensam än i en liten stad. Visserligen är ens umgänge ganska så mycket mer begränsat i en liten ort än i en stor stad, vilket gör att man inte kan välja sitt umgänge på samma sätt. Vilket ju är synd. Det krävs nog lite tur ändå. Jag ville inget annat än att flytta från Alvesta under hela min uppväxt, men det gick ju inte.. Kanske trodde jag att det skulle bli bättre om jag hade flyttat. Vad vet jag? Nu bor jag inte där längre, och det är jag glad för, och jag kommer aldrig flytta tillbaka dit heller.. Men att ha bott där har ändå präglat mig på så många sätt. Det går trots allt inte att fly från den man är, men det går att förändra sig om man vill..
Jag har tagit ett litet(?) steg till förändring idag. Jag har gått med i en studie som ska hjälpa mig ge mig verktygen för att bota min sociala oro. 9 veckor ska det ta. Jag hoppas det kommer hjälpa mig litet iallafall.. Men det är ändå jag som kommer behöva göra förändringen, ingen annan kommer kunna göra den åt mig, det är jag väl medveten om, men ibland är det bara svårt.
Jag hoppas det går vägen och att jag får vara frisk detta läsår. Jag orkar inte med fler mystiska sjukdomar. Det är dags att det blir bra nu! För hur länge orkar en människa gå runt och må skit hela tiden? Jag vet inte. Men nu är det dags för förändring och det med besked.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Jag kan inte riktigt formulera mig just nu, märker jag. Men det måste bli bra nu, det måste. Annars går jag sönder ännu lite mer...
A
Fy vad jag känner mig ensam. Och ja, jag är hemskt ensam. En ensam individ som inte vet ut eller in. Men ibland blir saker och ting inte som man önskar att de skulle bli (i mitt fall blir det aldrig som jag vill).
Det där med att ta kontakt är inte min grej, och har så aldrig varit heller.. Har nog alltid varit en ganska ensam person. Vilket mycket beror på mig själv och min inkompabilitet till att söka mig till och lita på andra människor. Det går bara inte. Det går att flytta från stad till stad eller till fjärran länder, men i slutänden har man ändå bara sig själv. Hur man än försöker så går det inte att fly från sig själv. Det må vara dumdristigt att tro att saker ska ändras bara för att man försöker på nytt, men ibland behöver man en nystart ändå.
När man som jag vuxit upp i en liten skithåla där alla vet vem man är tror jag att det där tankesättet finns inpräntat; "vad tänker folk om jag gör si eller så?" I en större stad försvinner man mer och mer i mängden och blir därmed mer ensam än i en liten stad. Visserligen är ens umgänge ganska så mycket mer begränsat i en liten ort än i en stor stad, vilket gör att man inte kan välja sitt umgänge på samma sätt. Vilket ju är synd. Det krävs nog lite tur ändå. Jag ville inget annat än att flytta från Alvesta under hela min uppväxt, men det gick ju inte.. Kanske trodde jag att det skulle bli bättre om jag hade flyttat. Vad vet jag? Nu bor jag inte där längre, och det är jag glad för, och jag kommer aldrig flytta tillbaka dit heller.. Men att ha bott där har ändå präglat mig på så många sätt. Det går trots allt inte att fly från den man är, men det går att förändra sig om man vill..
Jag har tagit ett litet(?) steg till förändring idag. Jag har gått med i en studie som ska hjälpa mig ge mig verktygen för att bota min sociala oro. 9 veckor ska det ta. Jag hoppas det kommer hjälpa mig litet iallafall.. Men det är ändå jag som kommer behöva göra förändringen, ingen annan kommer kunna göra den åt mig, det är jag väl medveten om, men ibland är det bara svårt.
Jag hoppas det går vägen och att jag får vara frisk detta läsår. Jag orkar inte med fler mystiska sjukdomar. Det är dags att det blir bra nu! För hur länge orkar en människa gå runt och må skit hela tiden? Jag vet inte. Men nu är det dags för förändring och det med besked.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Jag kan inte riktigt formulera mig just nu, märker jag. Men det måste bli bra nu, det måste. Annars går jag sönder ännu lite mer...
A
2 Kommentarer
Anneli:
Vännen min, du är modig och bra:) Du gör nya saker hela tiden som är attans kämpiga men du klarar dem.. Jag finns här:)
Nils:
Ensamhet är verkligen destruktivt för ens ego. Jag vet av egen erfarenhet. Jättebra då att försöka vara med trots allt, som du ju har gjort nu på sista tiden! :-) Jag blir så glad varje gång du kommer fram och visar upp vem du är - låter oss andra få se lite av dig... Världen kan vara otroligt grymm. Den kan också vara helt underbar.
På senaste gruppmötet hälsade du på mig med ett leende och du var verkligen mycket vacker då :-) Du visade att du var med och jag vet att det är vad vi alla i gruppen vill.
kram