En stund på jorden

Vackert. Men så sorgligt. Just nu är jag ganska kreativ och vill skriva hela tiden, varför? Jo, jag blir alltid sådan när jag mår dåligt. Men det går inte att skriva positivt. Nej, allt blir bara väldigt.. existensiellt och lite nostalgist.. Men å andra sidan kan jag räkna upp flera mycket kända författare som genom hela sitt liv led av depressioner och tungsinne; Hemingway, Wilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Karin Boye och det finns säkert fler.. och i tanke på hur alla förgående valde att avsluta sina liv (förutom Lagerkvist, iaf såvitt jag vet) känns det där med författarskap aningen sorgligt. Men jag skulle aldrig någonsin göra något sådant.. Aldrig.. Jag överlever tror jag. Fast jag bryr mig egentligen inte - likgiltig har jag alltid varit, ända sedan jag var liten. Kan minnas att jag var deprimerad när jag var 6 år... men det har jag kommit fram till nu efteråt. Ingen visste ju. Jaja. Nu svämmar ögonen över igen. Sängen väntar, täcket över huvudet. Suck. Vad dum dum dum jag har varit. Ångrar mig så! Kommer aldrig få veta, troligen aldrig känna eller se... försöker att inte bry mig.. Bara låt mig vara...

Ett videoband. "Julen -91" hette det.. filmat med en gammal kamera. Obetydliga tv-program fick ersätta dessa minnen. En liten, men så betydelsefull del av vårt förflutna har försvunnit bara för att någon skulle spela in något obetydligt tv-program! Jag grät. Det var ju så onödigt! Det var det sista levande som fanns kvar av morfar, det sista som fanns kvar av hans röst och skratt. Sättet han pratade med oss barn, hans varma blick. Borta. Borta för alltid. Om vi bara fick träffa dig en gång till. Finns du kvar någonstans, eller finns du nu bara som stoft i våra minnen? Jorden du en gång gick på, som du kände och som du upplevde... jag vill veta, hur kändes det att leva som du? Kan man säga att det var orättvist att du inte fick leva längre, eller är det bara livets gång? Oavsett vilket, så är det på något vis betydelsefullt för oss att du har vandrat här.
Jag önskar verkligen jag fått lära känna dig bättre. Ibland önskar jag... nej, ingen kommer någonsin, någonsin få veta vad jag tänkte skriva, inte ens du, fast kanske vet du ändå, för du var så klok, morfar..
Saknar dig för alltid.
Anna

Snart drar vi. Bror och jag. Vi tog en restresa till Cypern, Agia Napa. Härligt! 17:40 går flyget från Växjö flygplats om allt går enligt planerna (har verkligen ingen lust att vänta). Har aningens lite resfeber. Är lite, lite nervös över flygresan, hoppas det går lugnt.
Ska försöka uppdatera lite därnere. Tillsvidare - ha det bra!