En stund på jorden

Idag är en sådan dag då jag helst sluppit behöva gå upp. Ingenting är känns bra idag :-( Jag vill bara att det ska bli kväll och natt så att jag ska kunna sova.. Jävla skit. Gråten sitter liksom i halsen hela tiden och.. ja. Ni förstår. Har nog aldrig varit så här illa som det är just nu, perioden jag befinner mig i alltså.

Jag längtar tills våren och tills solen kommer fram lite oftare. Man blir ju bara ännu mer deprimerad när man går ut nu, när det är sådant här äckelväder..

Jaja, jag ska snart lägga mig i badet och så vidare.. trååk..

Just nu är jag ganska trött på det här påfundet kallat livet. Jag är så trött och utled på att inte känna att jag får ut något av någonting. Jag vet inte vad som kommer hända imorgon (det är väl i och för sig ganska givet), men om en månad, kommer jag inte veta vad jag gjorde idag eller igår eller imorgon, för jag kommer inte minnas det. Troligtvis inte iallafall.

Jag vet inte vad jag ska/kan göra för att hitta den där livglädjen som jag så gärna vill känna. Ibland känns bröstet som ett tomt hål, omöjligt att fylla. Jag vill berätta, eller ge något av mig själv. Först då kommer jag att känna att livet har en mening. Problemet är väl, att varenda gång det händer mig, blir jag så upprymd av en känsla som innebär ungefär: "jag är så lycklig att jag skulle kunna hoppa från en bro". Den är så ambivalent och paradoxal - precis som min syn på livet; jag vill få ut något, men eftersom jag inte tror att livet har någon egentlig mening, lurar en känsla bakom hörnet; den om att ingenting spelar någon roll, så därför kan jag lika gärna ge upp nu, eftersom i slutet kommer ingenting spela någon roll. Jag vet att det är cyniskt, men jag kan "dessvärre" inte göra något åt den här känslan, eller kanske snarare; jag vet inte hur jag kan göra något åt  den..
 
Nu: dags att sova..

Fy, har fortfarande äckligt ont i magen :-( Det suger! Blä. Hoppas verkligen det är bättre imorgon.. ska ju till skolan och allt..

Såå.. nu bor jag inte i ett skyffe längre, utan i en underbar lägenhet med högt i tak och stuckaturer. Ingen är gladare än jag, och det är ju det här jag ville från början. Jag har även testbakat i min ugn. Mina muffins blev supergoda (som vanligt).

Hitflyttningen har gått relativt bra, och nu tänker jag inte flytta någon mer gång inom Norrköping, då detta är fjärde gången. Det är dock synd att den här utbildningen jag går suger och ger mig ångest över alla studieskulder jag drar på mig för att gå den. Jag vill ju inte flytta härifrån nu. Skulle jag flyttat, skulle jag flyttat för ett år sedan typ.. ibland ångrar jag att jag inte gjorde det.

En mindre rolig sak som hände, var i fredags natt.. jag vaknade med världens kramp i magen. Såklart. Vissa saker kommer alltid så lägligt, typ min mens. Jag fattar inte. Den kommer alltid vid fel tillfällen, typ; första dagen på gymnasiet, bröllop, studenten, utlandsresor eller som nu då.. Den är som en frånvarande fadersgestalt; den dyker upp vid de mest olägliga tillfällen (jag kan inte fatta att jag just gjorde den här jämförelsen haha), och åsamkar en massa sveda och värk. Men seriöst. Ibland blir jag lite orolig. Jag hade så ont att jag gick ut på toaletten och somnade där, på golvet. Vet egentligen inte varför, men jag hade väldigt ont iallafall. Och igår kräktes jag nästan för att jag hade så ont. "Tur" att jag har en läkartid på tisdag då! Sååå otroligt lägligt!!
 
Jag hittade den här låten på Youtube. Har inte hört den på massa år, men jag tycker den är fin. Och Videon måste ju vara inspelad på finaste Öland. När jag tänker tillbaka på förra sommaren, som för övrigt var hemsk, tänker jag på Öland. Nästa sommar har jag förhoppningsvis en systemkamera, så att jag kan ta finaste bilderna.







De här tog jag i somras.. och den får mig att längta tillbaka till världens finaste plats. Älskade lilla ö. Ibland tänker jag att jag borde stannat i Kalmar. Norrköping har gjort mig så ont. Nu har jag dock en underbar lägenhet, som sagt, och inte minst fina vänner, som det smärtar mig att tänka på att lämna. Det vill jag ju egentligen inte.. Jag vet att jag inte kommer bo kvar här om fem år, så därför kommer jag ju behöva ta farväl oavsett.. men om fem år, kommer vi alla befinna oss i andra stadier av våra liv. Nothing lasts forever. Ibland önskar man ju att det skulle förbli som det alltid varit/är. Det är nog därför jag är så fascinerad av bilder/fotografier. En bild har liksom förmågan att fånga det kontextuella i ett ögonblick. Egentligen är det väl fel att säga att bilden har den förmågan, förmågan ligger väl egentligen helt och hållet på den som knäpper bilden. Personligen tror jag att man måste ha lite öga för vad som gör sig fint på bild. I orten jag kommer från, finns det en "fotograf" som har en egen studio, som tjänar pengar på att ta poträttbilder av människor. Folk går liksom till honom för att få fina bilder på sig själv. Vad som dock är att nämna, är att den här mannen inte har öga för vad som gör sig vackert på bild. Även en amatörfotograf som jag, ser att det inte är snyggt med en knivskarp bakgrund, varken i en fotostudio eller på ett bröllopsfoto taget ute i bland träden liksom. Så när den gröna färgen är det som syns mest på bröllopsfotot kanske man borde ha anlitat en annan fotograf, eller för all del, låtit bli..

Men jaja.. nu ska jag nog gå och lägga mig. Blev nog det längsta inlägg jag skrivit på bloggen, hittills. Men jag är inne i ett kreativt flow såå.. :-) Imorgon ska min gamla lägenhet besiktias. Lite, lite vemodigt kommer det kännas trots allt. Jag bodde ju där i ett år och då är det ju klart att man skapar minnen där. Jag kommer minnas tiden där som tiden då jag gråtit så många tårar omöjliga att räkna.. aningens sorgligt, men skönt att få lämna det bakom mig. 

Sov gott, alla som läser!