En stund på jorden

Ytterligare ett år har lagts till i boken om mitt liv, och jag vet inte vad jag ska känna inför det nya året. Vissa ser ett nytt år som en nystart, själv får jag mest ångest. Ångest över att jag inte lyckats få mitt skepp iland under föregående år och därmed måste lämna in ändå (ja, vad faan menar jag med det? Vet knappt själv.). Men jag är så rädd, rädd för att samma sak kommer hända igen; att jag ska sumpa bort mina chanser till en bättre tillvaro än en gång. Jag vill inte sitta ensam om helgerna, jag vill inte vara tyst, jag vill inte tycka att jag är sämst i världen när jag rent intellektuellt fattar att jag inte är det. Ibland känns det som att jag kan få människor att tycka att jag är rolig och intelligent. Ibland fattar de dock inte att jag bara skämtar eftersom jag är ironisk. Exempelvis min familj. Är jag verkligen släkt med dem, undrar jag ibland? De tar mig inte på något större allvar.. Men för mig är ironi ett tecken på intelligens, och jag undrar: vad är det för feeeeel på människor som inte förstår ironi? Vad gick fel i dessa människors utveckling?! En del människor kan man inte vara självironisk inför heller, utan då tar de första bästa chans att trycka ned en istället, genom att hålla med eller t.ex. himla ögonen, och då visar man på stora brister rent intelligensmässigt, enligt mig iallafall. För då har man totalt missat poängen. Personligen tror jag dock att de flesta människor går igenom ett stadie där de lär sig använda ironi, dock verkar vissa fastna i den sortens ironi som jag kallar den låga ironin, dvs. den om att använda sig av ironi för att trycka ned människor i känsliga situationer, när de t.ex. inte behöver höra hur dåliga de är. Min familj är experter på den senare. 

Men jaja.. jag kan enbart hoppas på att år 2009 kommer ge mig lite mer lycka än tidigare år. Jag vill dock poängtera, att 2008 ändå gett mig en del ljusglimtar i form av min arbetsgrupp i skolan, t.ex. och min fina vän Anneli (om inte hon funnits hade jag helt klart skrivit att 2008 hade sugit). Såå.. Hejdå 2008 och välkommen 2009.. eller nej, snälla vänd i dörren!

Nu ska jag nog gråta i min kudde...         

Haha! Förlåt gud som inte finns! Jag tänker inte bli jehovas vittne bara för att jag får en lapp av dem liksom. När ska de inse det? Alltså, det kan ju inte vara särskilt positiva siffror för dem vad gäller förvärvandet av nya medlemmar. Undrar om de någonsin ens lyckats få med någon på det sättet (det vanligaste sättet är väl att man föds in i det eller är -censur-)? Hm, nej jag tänker inte läsa bibeln och jag tänker inte sälla mig till den skara av befolkningen som brukar säga att de tror på "något" iallafall..  

Tomhet. Återigen tomhet. Jag bygger ett luftslott runtomkring mig själv. Ett sådant jag aldrig kommer att bo i. Jag vet inte hur jag ska fixa det här, livet. Nyår närmar sig med stormsteg. Hur ska jag fira? Med ångest som vanligt. Ett nytt år utan det jag vill ha, utan den jag vill vara. Så tror jag det kommer bli även 2009. Då blir jag 22 år. Herregud. Jag vill vara 19 år igen. Det var fint, det året, trots allt. Jag hade lite hopp och det var tryggt. Framtiden vaggade mig till sömns, men nu är det den som håller mig vaken istället. Den ruskar liv i mig, och ger mig inget tryggt uppvaknande.

Idag saknar jag min mamma&pappa. Tryggheten det ger att vara hos dem. Mamma är sjuk och jag tänker på henne. Vad skulle jag göra utan dem? Även om jag stör mig på dem ibland, så är de min trygghet. De som gör att allt känns okej igen. Idag saknar jag att vara barn. Jag saknar den naiva tron på framtiden jag hade, den om att jag skulle växa upp till någon annan, den jag ville vara, till den jag trodde jag skulle bli. Mycket har hänt sedan dess, men trots allt är jag samma människa, äger samma känslor som jag gjorde då.
Men så hann verkligheten ikapp.
 
Jag gjorde en sak jag ångrar. Det sprängde mitt luftslott i miljoner bitar.   

Nu ska jag snart titta på film i min ensamhet. Hade varit trevligare att ha någon att titta på dem med. Som alltid. 

Puss

P.S Anneli är min helljus i mörkret. Det är jag glad för! :-) 

*Gråter* fy faan vad jag har ont i magen. Fattar inte vad som är fel. Det började igår.. känns som konstig mensvärk. Fast mycket värre än den brukar vara :-( Väntar på att sjukvårdsrådgivningen ska ringa upp nu.. buhu..

Jag har insett en sak. Jag är som en katt; söt och mjuk, men allt ska ske på mina villkor. Om jag inte vill gosa, blir det inget gos heller. Jag kramas bara när jag vill kramas (vilket kanske inte är alltför ofta).
Jaja jag vet inte vad detta ger er.. eller hur andra människor ser på den här sortens beteende eller vad jag ska kalla det..? Men så är det iallafall.

Puss